RestaurangIMGP1650IMGP1646IMGP1651camping

Fisktrappan

Fem minuters bilfärd uppströms från campingen ligger Dammåns Fisktrappa.
Fisktrappan är det perfekta sättet att få studera öringen på riktigt nära håll. Två gånger om dagen vittjas fisktrappan manuellt. Guiden tar upp samtliga fiskar och mäter, väger samt könsbestämmer dem innan de släpps ut på ovansidan av trappan. Fisktrappan töms varje dag kl. 08.00 och 16.00 med start 10 juni.
Fisktrappan togs i drift redan 1950 då det stod klart att ett kraftverk skulle byggas i Dammån. I och med att fisktrappan var i drift innan kraftverksbygget påbörjades har det aldrig blivit något avbrott för den lekvandrande öringen i Dammån. Ända sedan 1950 har vittjandet av trappan pågått och det har alltså förts statistik på varenda fisk som vandrat där i över 60 år. Detta är något som gör Dammån unik.
Vänta inte, besök fisktrappan redan idag och kombinera gärna detta med lunch eller middag på vår restaurang!

Aktuellt info.
Fisktrappan 2017
Antal uppvandrade
öringar: 948 st
Medelvikt: 1,78 kg
Störst: 6,8 kg (17-08-24)


Här hittar Ni all statistik genom åren

Här ser Ni en film om hur det går till.

 

Statistik genom åren

Historia

När Storsjön första gången reglerades i slutet av 1930-talet uppstod frågan i vilken utsträckning ingreppet kunde medföra skada på dammåöringen. Vid den tiden fanns flera viktiga reproduktions år opåverkade, varav Storboströmmen och Dammån var de värdefullaste.

Dessa parallell vatten hade stammar som kunde skiljas åt med hjälp av kroppsform och färgteckning. Som alltid i vattenmål samlade man in fångststatistik för att kunna avgöra skadeståndsfrågan, men biologerna ville veta mera och beslöt därför att studera storöringens vandringsmönster, könsfördelning, tillväxt m.m. De uppgifterna kunde endast hämtas in genom att kontrollera varje fisk. Sedan Sötvattenslaboratoriet erhållit uppdraget att fungera som vattendomstolens fiskesakunnige, beslöt man bygga fiskspärrar i Dammån och kartlägga storsjööringens lekvandring.

En fiskspärr täckte åns hela brädd och bestod i en gallerförsedd träställning, med en fångstbur i mitten. Buren vittjades fyra gånger per dag. Kontrollen startade 1950 och pågår alltjämt 33 år efteråt vid fisktrappan. Under det första året räknade och märkte man den öring som passerade fiskspärren i Ytterocke och fisktrappan i Åhn. Året därpå anlades en spärr vid de s.k. Ödhusen nere på åängarna, samtidigt som kontrollen vid fisktrappan fortsatte.
Vid den nedersta spärren kunde man under senare delen av september och någon vecka in i oktober räkna in storöringar, som aldrig nådde upp tilKisktrappan. Förmodligen lekte de på sträckan nedströms kraftstationen. Åren 1965-1967 utökades antalet spärrar till sex stycken, fisktrappan inräknad.

Dessa spärrar fanns uppifrån räknat i Storån ovanför Lekaråns inflöde, i Lekarån, Dalsjöns utlopp, Bastuån och Bjurbäcken. Den utökade kartläggningen av storöringens vandring föranleddes av förut nämnda planer på en reglering av Dammåns källsjöar och bortledning av vattnet ned till Håckrenmagasinet. Förutom öringkontrollen inventerade man tillgängliga lekbottnar, provfiskade med nät på överhallenängarna för att få en begrepp om gäddbeståndets storlek och fångade utvandrande öringungar ( smolt ) i särskilda fällor vid kraftverket. 

Om gäddan kan sägas att den till övervägande del lever som kannibal. I de 17 fångade gäddorna fanns inga spår efter öring, men däremot gäddungar och mört. Gäddan lever avskilt i korvsjöar och bukter av Dammån, som inte är speciellt passande miljö för öring. Det hindrar naturligtvis inte att gäddan trots allt är ett allvarligt hot mot öringen. Sjutton gäddor är ju också ett alltför litet material att dra tvärsäkra slutsatser av.
Provfisket gav också besked om att här uppträder även sik och abborre. Bestånden är mycket små. Harren däremot förekommer i rikligare antal, varav en del storvuxna över kilot. Den fångas bäst sommartid från båt och på fluga. Till predatorerna på öring hör även skrak. Den håller till inom de lugna partierna av ån, men ibland landar den i kraftverksdammen och plockar småfisk. 1967 sköts en storskrak, som hade inte mindre än 20 brickmärken från konsumerade småöringar i magen. Även senare har man skjutit skrak i dammen med rester av massor av smolt. 

När vi är inne på skadegörare på fisket, måste minken nämnas. Som bekant införlivades detta rovgiriga mårddjur med vår fauna under andra världskriget, när skötseln av minkfarmarna var bristfälliga och många tam minkar rymde och förvildades. Sedan dess har stammen vuxit starkt och gör numera stor skada på fiskbestånden. Många småbäckar har helt enkelt tömts på fisk av härjande mink. Det här rovdjuret är ju så funtat att så länge liv finnes fortsätter minken sin jakt. Mesta skadan gör minken vintertid, när den i det låga vattenståndet har lätt att komma åt fiskungarna Dammåns fiskevårdsförening har sedan många år tillbaka premierat fångst av mink, men på sistone ändrat taktik och anställt folk under augustiseptember på heltid för minkfångst.

Till sitt förfogande har fångstmännen ett 40-tal fällor utplacerade där minken gärna håller till. Mellan 35-40 minkar har på det här sättet oskadliggjorts årligen. Därmed har många öring- och harrungar räddats till livet. Men intresset för leköringens vandring till och från Storsjön hade loc^at tl märkningsförsök redan 1947 och 1949. Det var dåvarande länsfiskerikonsulenten Uno Lappea och maskinisten Severin Sjöblom vid Åhns kraftstation som försåg 42 resp. 25 storöringar med ett celluloidmärke i ryggfenan, med förhoppningar om rapporter från storsjöfiskare. Sådana kom också, mest från sjön utanför Hallen. Dock hade en märkt öring fångats i Brunfloviken, 60 km från utsättningsplatsen, dvs fisktrappan.

Brickmärkningen pågick varje år under hela 50-talet och gav värdefulla inblickar i storöringens vandringsbeteende. Men försöken väckte också kritik från främst sportfiskare. som emellanåt fångade öringar som skadats av märket. Ett brickmärke består av en celluloidplatta med en bokstavskombination och ett serienummer. Brickan fästes med två rostfria trådar strax under ryggfenans bas. Anfästningen sker med kanyl och vållar inte fisken något obehag. 
Den står alldeles stilla under ingreppet. Vad som däremot kan vålla skada är om fisken fastnar med brickan och tråden i något föremål, en trädgren eller liknande, och tänjer ut det hål som tråden löper genom. Såret kan då inflammeras och bli fult. I värsta fall kan svampangrepp 'tillstöta. 

När man slutade med den individuella brickmärkningen hade man fått veta det mesta om dammåöringens turer i Storsjön. Från alla delar av sjön hade rapporter om märkta öringar inströmmat till sötvattenslaboratoriet,
som än idag är insamlingscentral för dylik statistik. Huvuddelen av fångsten kom helt naturligt från området utanför Hallen och Storsjöflaket. Många öringar mötte också sitt öde i Dammån ovanför fisktrappan, men även dessa återfångster spred Ijus över fiskens vandringsbenägenhet